Igår var jag och mitt småväxta entourage in till stan för att handla tyg att sy fast på baksidan av en babyfilt jag stickade under graviditeten (ni tycker kanske det låter senkommet, själv är jag förvånad att jag inte hann bli farmor innan det blev av). Jag skulle också köpa Visjögarn att skicka till min swapkompis i Norge. Alla som har kört runt en barnvagn i stadsmiljö vet att det kan vara svårt att komma fram. Alla som kört runt en tvillingvagn vet att det är ett litet helvete. Ska man dessutom in på en liiiiten liten garnbutik i Gamla stan (Anntorps väv, bortsett från dörrbredden ett underbart ställe) får man nästan skylla sig själv. Inte ens med vilja, våld och vaselin hade vi kommit in genom deras liiiilla lilla dörr. Medan jag funderade på om man kunde be personalen bära ut hela sortimentet på gatan, enligt devisen: kan inte jag komma till garnet får garnet komma till mig, kom det ut en supertrevlig tjej. Jag vet att hon var supertrevlig eftersom hon 1. kom ut ur en garnaffär (ullets vänner är mina vänner) 2. erbjöd sig att passa vagnen medan jag gick in i affären. Härliga människa! Tanken på att gå in i en garnaffär för första gången på ett halvår gjorde mig så euforisk att jag inte en sekund övervägde riskerna med att lämna mina barn med en fullständig främling. Men hon var ju supertrevlig, det visste jag ju! Jag ska inte hålla er på halster: barnen blev inte kidnappade eller förgiftade, jag fick köpa garn och vi kom alla hem välbehållna med både tyg och garn.
Här ser ni babyfilten och baksidestyget.
Tyvärr hade jag lösare masktäthet i början av stickandet, så filten riskerar att bli lite skev. Hoppas det går att blocka till.
